Förlossningsberättelse 5/5

Så kommer den, Lovas födelsedag, onsdag 18e januari 2023.

På natten någon gång vid 03, fyra dygn efter den första värken, känner jag en tyngd neråt. Den är stark. Jag känner i värken en impuls av att släppa ner bäckenbotten, gå på toa, någonting… Jag berättar det för barnmorskan, att tyngdkänslan finns och att den är svårhanterlig. Jag vet inte om det är på grund av mina ”få centimetrar” eller om det är något annat men barnmorskan gör mig inte medveten om att det är krystvärkar jag känner, och det förstår inte jag heller.

Timmarna går och tyngden neråt fortsätter. Jag försöker att inte följa med även fast det enda jag vill är att släppa ner bäckenbotten och trycka på. Ibland går jag in på toa och gör det i alla fall och det är en oerhört skön känsla. Befriande. Barnmorskan kollar öppningsgraden igen. Över 4 centimeter och då plötsligt räknas jag som i aktiv fas. Då plötsligt får jag komma till ett förlossningsrum. Hon pratar om nästa steg – lustgas, och stegen efter de som tillslut avslutas med epidural. Som om graden smärtlindring är det som mäter förlossningens progress. Jag tänker på att hon lyftes fram som någon som stöttade den fysiologiska förlossningen på Kvinnoklinikens Instagram men jag är för upptagen med värkarna för att säga något.

På förlossningsrummet finns betydligt mer plats och en betydligt bättre närvaro av barnmorska och undersköterska. Tyngden neråt börjar bli outhärdlig att stå emot och fast jag skrivit i mitt förlossningsbrev att jag vill ha en fysiologisk förlossning så verkar barnmorskorna helt låsta vid att jag inte borde krysta (är det på grund av de där centimetrarna?). De tror att jag inte kommer orka och ser inte att alla interventionerna bryter ner mig fullständigt. Jag får lustgas (hjälper lite mot värken men inget mot krystkänslan) och sterila kvaddlar ( f r u k t a n s v ä r t ). Samtidigt tycker de att bebisens hjärtljud börjar sjunka. Jag vill att de lyssnar med tratt eller ultraljud men de får inte till det. De sätter CTG, och oroas. Dom vill sätta skalpelektrod, en av mina absolut nej, en av de sakerna jag absolut inte vill, men vem är jag att säga emot om de är oroliga för bebisens mående? Så de tar hål på hinnorna och sätter elektroden, efter flera försök. Det känns så svårt för mig, jag vill verkligen inte det. Mitt barns första möte med omvärlden är en nål i skalpen. Jag gråter.

Och så till slut epidural (trots att jag tydligt sagt nej till det i förlossningsbrevet). Allt för att förhindra att jag vill krysta. Varför de inte ser hur det här påverkar mig, varför de inte tänker att det vore bättre för bebisen att komma ut snabbt, varför de inte tänker på att bebisen kanske stressas för att den ligger så trångt till/jättelångt nere men inte släpps ut kommer jag aldrig förstå.

Direkt efter att epiduralen är satt kollar barnmorskan öppningsgraden igen, 10 cm. Och så plötsligt ändras allt igen. De slappnar av och backar. Jag får följa min kropp, ”gör som du känner” är plötsligt ledorden. Och jag känner för att krysta. Jag krystar och känner mig kraftfull. Jag känner mig stark, som en urkvinna, i kontroll och fri. Christofer finns med mig. Mamma någonstans med, men det är Christofer jag har nära i mitt minne. Jag krystar och njuter.

Men sen blir de oroliga igen. Bebisens hjärtfrekvens sjunker i varje värk, de vill ta ett blodprov (de har gjort det en gång tidigare, redo för urakut snitt men provet såg bra ut så alla 10 pers gick ut igen). En massa folk. Lampor tänds. Gynläge (enda läget jag uttryckt att jag inte vill). Christofer och mamma försvinner utanför mitt synfält även fast de står alldeles nära mig. Blodprovet ser inte bra ut. Bebisen verkar ha syrebrist. Det är bajs i fostervattnet. Bebisen är stressad. Den måste ut. Tre värkar har jag på mig berättar läkaren, och de hjälper till med sugklocka. Jag ska bara krysta medans jag känner värken säger dom, men jag förstår att det är viktigt att barnet kommer ut och krystar extra länge.

Ett. I pausen är det värre än i krystandet. Är det kanske Ring of Fire? Jag vill ta ner benen från stöden men kan inte.

Två. De är imponerade, är jag verkligen förstföderska?

Tre. En liten bebiskropp glider ut. Hon lyfts upp och hålls ovanför min mage. Vi gnuggar henne – barnläkaren och jag.

Läkaren vill klippa navelsträngen. Jag protesterar. Mitt barn behöver sitt blod. Jag är rädd att det ska skada henne. Navelsträngen klipps ändå. Läkaren vill ta ut bebisen ur rummet. Nu får jag nog. Jag känner mitt lilla barns fingrar krama min hand. Jag vet att hon mår bra, jag känner det så otroligt starkt. Jag säger ifrån, visar på handen som rör sig. ”Hon mår bra!”. Till slut ger läkaren sig. Bebisen rör på sig, får komma till min famn. Nu är hon min och bara min.

Jag kastar ut alla ur rummet. ”Släck lampan”. ”Ni behöver inte städa, bara gå ut”. ”Vänd bort skärmen”. ”Alla som inte behövs kan gå”. Barnmorskan Julia stannar. Hon ser över sår och blödning och det känns som det mest naturliga. Hon hjälper till att sjasa ut alla andra. Christofer och mamma är i min värld igen. Och framförallt det där lilla, lilla barnet. Hon kollar på mig med klara, vakna ögon och jag blir alldeles chockerad. Jag hade förväntat mig ett litet skrynkligt barn med dimmig blick som inte kan fokusera, men istället ligger här en hel människa som möter min blick, säger till när något inte passar henne och nyfiket söker bröstet. ”Här är någon som har varit här förut” säger barnmorskan, och precis så känns det. Jag har alltid längtat efter mitt barn, inte ETT barn, utan MITT. Som om jag hade ett någonstans som jag inte fått se på länge. Och nu ligger hon där i min famn. Det är så att jag knappt vill lämna ifrån mig henne ens till Christofer. När hon sedan ligger i hans famn är det det finaste jag har sett. ”Jag tycker hon ser ut som en Lova”, säger han.

Förlossningsberättelse 4/5

Det blir tisdag den 17e januari. Vi (jag, Christofer, mamma) är på sjukhuset hela dagen. Maten är inte så tokig. Jag får testa pilatesboll (fruktansvärt, oväntat nog), gåbord (bra stöd men gör ju inga underverk), badkar (för litet så jag får inte riktigt plats men ändå skönt), TENS (toppen, men fanns bara en gammal variant där jag behövde trycka upp och ner effekten hela tiden istället för att hoppa mellan olika steg när värkarna kom) och säkert något mer jag inte minns. Jag dricker Samarin (hörde om forskning på att det skulle minska risken för en trött livmoder/mjölksyra). Värme och TENS är det bästa. Efter Christofer och mamma då. Värkarna kommer som tidigare, med kanske 3-10 minuters mellanrum. De är kraftiga som tidigare. Vi bedöms inte vara i aktiv förlossning, precis som tidigare, och jag får därmed (jag antar att det är anledningen) ingen extra stöttning från personalen. De kommer dit om vi ringer på dem och de är fantastiska i bemötandet, men de är inte särskilt närvarande vad jag kan komma ihåg.

Den här dagen, på sjukhuset, är den jag minns minst. Det var absolut bättre hemma men jag orkade inte åka emellan något mer och kände på mig att vi närmade oss slutet trots att jag fortfarande bara var kanske 3-4 cm öppen (säger btw ingenting om vad som komma skall, vilket jag önskade man tog mer hänsyn till). Det kändes mer rätt att stanna där. Vad vi gjorde kommer jag dock inte ihåg. Hanterade värkar helt enkelt. En i taget. En efter en. Och så en till. Och en till. Och ännu en…

Förlossningsberättelse 3/5

Midnatt kommer och går och en ny vecka startar. Måndag den 16 januari. I lägenheten sover vi allihopa. Jag minns inte var de andra är någonstans. Var sov dom? Jag sover i alla fall en stund. Värkarna glesas under några timmar ut till 15 minuter precis som natten innan. Bricanylen som ska stoppa dem gör att jag skakar i hela kroppen, som om jag fryser jättemycket, precis som natten innan. Jag glider in i den där drömkänslan. Jag sover en del. Jag vankar med min musik i öronen. Jag förundras över det jag upplever med mitt barn, min man, min mamma, min Ylva.

När måndagen kommer med dagsljus och vakna ögon är den mer eller mindre som dagen innan. Jag badar, vaggar, sjunger, försöker sova, blir masserad, får fika, rabblar mina affirmationer och ber om hjälp och ber om att få var själv. Hjälpen är fin och ger stabilitet men samtidigt går det bäst när jag bara får vara i min bubbla och hantera värkarna. En efter en. Och så en till. Och en till. Och en till.

På kvällen kommer värkarna sådär tätt igen, bara med några sekunder till två minuters emellan. De blir så kraftiga att jag inte känner bebisens rörelser längre. Jag blir lite rädd. Är allt okej? Jag känner mig också ganska slut. Det har ändå gått 2.5 dygn sedan förlossningen startade och jag har inte haft en enda paus längre än 15-20 minuter, och de flesta har inte varit mer än 6 minuter. Dygnet runt… Jag vill dock ha med mamma och Ylva, inte bara Christofer. För när värkarna kommer med 1 minut emellan och jag vill ha stöd så räcker en person inte till. Och på BB finns inget mer aktivt stöd, i alla fall inget som erbjuds. Då finns det ingen som kan fylla värmeflaskorna, komma med vatten, rätta till kuddar eller hämta hörlurar. Mamma ringer och tjafsar. Hon har inte tidigare fått komma in på BB när vi varit där, fast det står i journalen att jag inte mår så bra (blev sjukskriven två månader före förlossningen) och behöver allt stöd jag kan få. Efter några samtal blir det en anteckning i journalen, mamma får följa med in, men inte Ylva. Det känns tråkigt men jag har inte så mycket tid att tänka på det, värkarna kommer i ett. Så vi åker in till sjukhuset, för tredje och sista gången. De vill undersöka och ta CTG, igen, fast jag uttrycker att det känns jättejobbigt för mig. Men jag får sovdos, som hjälper lite grann, precis som det tidigare nätterna.

I nattens drömland, med min musik i lurarna, bäddar jag om Christofer som somnat i sängen bredvid min och mamma som somnat i fotöljen vid fönstret. Jag vankar runt i BBs tysta korridorer. Möter en alldeles ny pappa med en liten, liten bebis i plastbaljs-säng. Vi ler. Han vet vad som kommer. Jag njuter av mina kvartar med paus, njuter av lunkandet.

Förlossningsberättelse 2/5

Så kommer söndagen den 15 januari. Jag kan inte minnas den så väl eftersom det enda jag göra är att hantera värkar. De kommer hela dygnet med max 10 minuters mellanrum. Jag får hitta många olika sätt att hantera dem. Ibland lägger jag mig i badet och blir struken över ryggen med en ganska hård badborste. Ibland sjunger jag buddistiska mantran där inne med Christofer. Då känns vi så förenade och starka, så stabila och redo för detta lilla barn som hanterar värkarna i sin parallella värld inne i magen.

Ibland får jag massage, framåtlutad över en ryggsäck som står i soffan. Ibland vankar jag av och an i lägenheten och sjunger barnvisor.

Schneeflöckchen, Weißröckchen,
wann kommst du geschneit,
du wohnst in den Wolken,
dein Weg ist so weit.

Komm setz dich ans Fenster,
du lieblicher Stern;
malst Blumen und Blätter,
wir haben dich gern.

Mamma är bäst på att pressa höfter. Ylva kommer med tallrikar fyllda med snacks och dricka (att äta mat hinner jag mer eller mindre inte med). En gång lyckas jag sova mig igenom flera värkar, eller bara vakna till lite kort, så att jag samlar på mig någon timmes sömn men annars så är jag vaken. Christofer samlar kraft genom att spela tv-spel i skrubben eller sova en stund. Alla turas om att finnas där och där finns dom. Alltid redo och tillgängliga att kliva in ifall jag ber om det. Jag ber om det en hel del, framförallt Christofers trygga famn, hans strykningar och hans röst som sjunger mantran eller upprepar affirmationerna. ”Min kropp kan föda, jag behöver bara följa med” blir min favorit.

På kvällen stormar värkarna igen och vi åker in till sjukhuset igen. Igen lika hemskt. Igen lika ansträngande. Igen ingen acceptans eller stöttning till att neka undersökning och CTG. Men sovdos får jag och sedan vänder vi hem igen. Jag vill inte stanna. Jag vet att det här kommer ta ännu längre tid. Om jag bara får paus från värkstormen, bara får sova en liiiiten stund på natten så klarar jag mer, det vet jag. Och det gör jag också.

Förlossningsberättelse 1/5

Det är lördag den 14 januari 2023. Jag vaknar någon gång runt 03 och ligger vaken någon minut, känner en sammandragning – eller är det en värk? Jag har inte haft så många sammandragningar under graviditeten och att då få dem nattetid känns som ett tecken. Men jag är trött och somnar snart om. Vaknar igen. Samma sak. Värk? Somnar om. Jag timar en gång, 5 minuter emellan. Vid 05 väcker jag Christofer. Vi har sagt att jag måste det om jag tror att jag har värkar. Vi har bestämt att vi åker in till lägenheten direkt för att jag annars bara kommer att tona ner det hela och sen blir vi kvar ute i vårt torp för länge. ”Jag vet inte men kanske har jag värkar”. Christofer kliver upp, går de två kilometrarna upp till byn och hämtar bilen. Ger mat och vatten till får och höns ute i kylan. Det är en kall och snöig januaridag som möter oss. Allt är fortfarande mörkt och släckt när vi sätter oss i bilen och börjar köra de 9 milen in till Östersund.

08:03 ”Hej Pylvis! Är du vaken? Har äntligen en del värkar så jag och Christofer åker in till stan”

”Har haft värkar med 5-8 minuters mellanrum sedan ca kl 05. Känns som hyfsat stark mensvärk. Håll tummarna att dom fortsätter.”

12:17 Sms till mamma ”Jag har fortfarande värkar med 10-20 minuters intervall med de blir inte kraftigare än så länge. Jag lägger mig och vilar nu en stund. Känner inte behov av mer stöd när det är så lättsamt men kan höra av mig när jag bilat klart om du vill komma och hälsa på en stund.

Runt kl 14 är mina tre stöttepelare i lägenheten med mig – Christofer, mamma och Ylva. Jag badar och går sedan en promenad med mamma i de sista strålarna sol för dagen. Värkar kommer tätare igen och jag kan inte gå medan jag tar emot dem, men inte så starka att det stör eller att jag behöver stöd. Jag vill spela Yatzy och min vilja är lag så jag, mamma och Ylva slår oss ner i vardagsrummet medan Christofer vilar. Mamma får yatzy. Jag får yatzy. Mamma får yatzy igen. Hon vill att jag ska få vinna men jag har någonting annat som börjar uppta mina tankar. Värkarna kommer i slutet av spelet så starkt och tätt att vi inte hinner ett varv förrän nästa kommer, och jag måste stanna upp helt, blunda och ta lugna andetag för att hantera värken.

Jag badar igen. I köket beställs det indisk mat och börjar pratas om att vi kanske ska åka in till sjukhuset snart. Värkarna kommer med 4-8 minuters mellanrum och jag börjar behöva stöd och tystnad när jag ska hantera dem. Men inuti känner jag starkt att hon inte är på väg, lilla bebisen. Det kommer ta ett tag till. Jag vill vara kvar hemma.

Det blir kväll och värkarna blir tätare och tätare. Till slut är det bara någon minut emellan. Det blir för mycket. Jag vill till sjukhuset, få en sovdos, men jag vet inte hur jag ska kunna ta mig dit. Minsta lilla stressande tanke stör min bubbla och gör värkarna så mycket tuffare att hantera. Till slut, små små steg i taget, tar jag mig till bilen och vi åker ner till sjukhuset. Varje liten stöt i bilen är fruktansvärd. Men till slut är vi framme. Värkarna fortsätter tätt, tätt. Jag vill inte göra någon vaginal undersökning eller CTG men det blir tydligt att jag ”måste” så jag ställer upp trots att det gör värkarna ännu värre och jag vet att barnet mår bra och att jag inte är särskilt öppen. 2 cm. Barnmorskorna kategoriserar direkt som i latensfas men vi får stanna. Jag får en sovdos (smärtlindring och något som ska stoppa värkarna) som efter någon timme leder till 15 minuters pauser. Det är som en dröm. Christofer slocknar i sängen och jag sover en kvart ibland och vankar annars runt i det tysta och nedsläckta BB. Jag vaggar mitt barn där i magen, lyssnar på musik och njuter av att bära henne. Med en sjal har jag knutit fast en värmeflaska mot ryggen – den är den bästa smärtlindringen hittills (förutom stödet när jag får ha alla mina tre stöttepelare med mig vilket jag inte får på sjukhuset). Jag är som i en dröm, ett mellanrike där hon är kvar i mig men snart utanför. Jag vet att det kommer ta ett tag innan hon kommer, min lilla dotter. Natten går över till dag och den andra av fem förlossningsdagar börjar. På morgonen åker vi snabbt hem igen, jag vill tillbaka till mitt fantastiska stöd, tillbaka till trygghet och närvaro.

Hejdå Hummelholm

När jag försöker tänka tillbaka på hur jag och Christofer var innan vi flyttade till Hummelholm och hur vi är nu, vad vi kan och vet nu och vad vi har upplevt så blir jag näst intill imponerad. I november 2021 var det fem år sedan flyttade vi till Hummelholm. Varför just dit var en ren slump, egentligen skulle vi ju till Leipzig i Tyskland. I Hummelblogg på riktigt berättade jag om hur vi hamnade där och vilken fantastisk känsla vi fick av att vara i byn. Vi ägnade sedan 5 år till att lära känna varandra, platsen och byn. Vi skaffade höns (Hönslycka), katt och hund och odlade som bara den, kanske lite för mycket ibland – men oj så mycket gott och fint vi fick!

Vi bodde i kollektiv ett tag med två vänner. Det är alltid så intressant att se med andras ögon på ett ställe och det är verkligen någonting jag tar med mig vidare. Att kolla på en trädgård, ens eget liv eller en omgivning med ett annat perspektiv är alltid lärorikt. Stegvis bröt vi upp dock från Hummelholm sedan hösten 2020. Christofer (och Bella) flyttade till Vindelns folkhögskola för att gå Byggnadsvårdslinjen, en av vännernas utbildning började komma mot sitt slut, den andra fick en möjlighet att hyra ett eget litet hus på några vänners gård och jag fick ingen studieplats i Umeå inför vårterminen 2021 utan skulle kanske behöva flytta till Sundsvall. Eftersom ansökningarna om studieortsbyte blev nekade på grund av platsbrist så blev det att alla flyttade under januari 2021. Christofer och Bella flyttade tillbaka till Hummelholm för att kunna ta hand om höns och katt, R flyttade till sina vänner utanför Umeå, Y flyttade tillbaka till Uppsala och jag flyttade från hus på landet till 20 kvm i centrala Sundsvall.

Under våren märkte vi att det här med att bo flera timmar ifrån varandra och kunna ha kvar djur och trädgård är svårt att kombinera. Förhoppningen om att kunna byta tillbaka till Umeå verkade inte heller särskilt realistisk och därmed började vi fundera på en annan plan… I flera år har vi tänkt att vi ska flytta till Jämtland till slut. Vi ville bo nära en av våra familjer så att man inte alltid måste resa till sina föräldrar och syskon utan att några finns nära, och jag hade längtat tillbaka till Jämtland sedan länge. Nu började vi skjuta planen närmare i tid, kanske att vi skulle ta och flytta redan under hösten 2021, efter bröllopet? Min chanser att få en studieplats i Östersund kändes mer rimliga. Vi hade också ett nytt äventyr som lockade – en mer eller mindre övergiven gård i byn Kakuåsen skulle kunna bli vårat nästa projekt (mer om det i något annat inlägg).

Så vi försökte att fixa i ordning lite i hus och trädgård. Viktigt för oss var att inte börja flytta före bröllopet så att vi kunde njuta lite av vår sista tid i Hummelholm. Men visst är det lite konstigt när man vet att man ska lämna. Att avsluta med Vår stora helg blev väldigt bra. Det var så underbart att träffas och njuta av Hummelholm och sommaren med vänner och familj från när och fjärran. Hummelholm visade sig från sin bästa sida och både jag och C uppskattade att få dela med oss av platsen där vi bott i nästan 5 år.

Vi hade kunnat ägna hela hösten bara till att besöka grannar och vänner, men att sälja och flytta från ett hus (och dessutom städa bort sånt som lämnats av tidigare ägare) är ett stort projekt. Vi lärde oss också mycket om försäljning och budgivning som vi tar med oss ifall vi skulle behöva göra det igen. Men så är väl livet, man gör ingenting perfekt och försöker lära sig till nästa gång. Det blev färre farväl över en kopp kaffe i Hummelholm än vad vi hade önskat men å andra sidan är det kanske inte hela världen. Vi kommer ju tillbaka! Adventsfika på Ljusvandringen (som jag började arrangera i byn) och en underbar middag hemma hos en av grannarna hann vi i alla fall med. Hummelholm är väldigt älskat av oss och var inte lätt att lämna. En vackrare by är svårt att hitta. Några av de sista dagarna avslutade vi på den platsen där vår kärlek för byn verkligen startade – vid Holmforsstugan. Cirkeln slöts och det var lika vacker höst som det var den där första gången vi var i Hummelholm. Vi lämnade över nycklarna 29 november 2021.

Vår stora helg

Det är svårt att fånga allt i ord, men jag vill ändå göra ett försök till att dokumentera vår viktigaste helg här 🙂

Den 20e augusti vaknade jag bredvid min älskade Christofer på hotell i Nordmaling. Vi hade kvällen innan ätit en god middag tillsammans och nu sovit gott och sådär lite lagom länge. Innan vi gick ner till hotellfrukosten i den vackra matsalen putsade vi Christofers skor, och efteråt klippte jag hans hår. De följande timmarna hade vi sällskap av en av mina närmsta vänner som gjorde mig fin i håret, och så småningom kom även en av Christofers närmsta vänner. Väl tillbaka i Hummelholm åkte Christofer till naturreservatet för att möta upp förrättaren och jag till vårat fina, lilla hus för att ta på mig klänningen – det var dags för vårat efterlängtade bröllop ❤

Vid besöksplatsen till naturreservatet möter jag upp min blivande man, där är också vigselförrättaren. Min kära vän som hjälpt till med hår och ombyte går iväg med förrättaren till våra gäster som samlats ute på slåtterängen och jag och Christofer väntar en liten stund och kramas, andas och förundras över hur otroligt vackert allting är. På vägen ner mot ängarna flyger trollsländor och fjärilar runt oss, närmare än jag någonsin upplevt och solstrålarna gör att deras vingar glittrar. När vi närmar oss vår vigselplats hör vi min mamma spela cello – tonerna till Jämtländsk Kärleksvisa dansar ut över ängen och möter oss. Inför våra nära och kära berättar förrättaren vår historia och viger oss sedan till man och hustru. Min Christofer är så vacker och jag är så lycklig att jag inte kan titta på honom utan att gråta.

• 

• 

• 

Till Delsbo Brudmarsch som två av mina småsyskon spelar går vi sedan tillbaka till besöksplatsen för kramar och gratulationer innan vi går vidare med fler fiolspelare till Hummelholms Byagård. Jag är alldeles överrumplad över hur fint allting är – tänk att vi skulle få gifta oss med varandra på en sådan underbart vacker plats. Tänk att alla dessa människor ville komma och vara med oss och tänk att det ostadiga vädret bestämmer sig att visa sig från sin bästa sida så länge vi är utomhus. Som brudpar fångas vi hela tiden upp – fotografering, prat, skratt, fix och frågor gör att tiden fram till middagen bara flyger iväg.

När jag ha föreställt mig vår bröllopsmiddag så har jag sett framför mig att personer vi båda älskar får skapa nya bekantskaper, att det alltid är någon som skrattar, att det hålls tal som rör till tårar och tal som leder till skratt. Jag har föreställt mig god mat, god tårta och trevligt sällskap. Allt det här fick vi och jag är så tacksam.

Vår bröllopsnatt tillbringade vi i ett tält, det hade vi bestämt sedan länge. Nära älven och helt utom synhåll står vårat nyinköpta canvastält med ljusslingor och lyktor dit. Vi går i ullunderställ och mjukisbyxor, bröllopskläderna har vi lämnat på galgar vid kakelugnen i byagården. Att sova där i tältet och vakna till älvens brus, fåglars kvitter och skogens vackra skuggmönster mot tältduken är det finaste jag kunnat föreställa mig.

Innan min man vaknar cyklar jag iväg till vårat hus. Jag matar hönsen tillsammans med min gudson, duschar ur all hårspray, hämtar frukost och pratar med gästerna som vaknat och skyndar mig sedan tillbaka till Christofer. Att skynda hade jag inte behövt för han sover djupt och bra och länge. Så jag äter frukost i lugn och ro, lämnar en lapp och går sedan upp till byagården igen där disk från dagen innan magiskt försvunnit och gäster redan börjats samlas för kaffe och umgänge. Så småningom dyker min man upp, i kostym och stövlar – precis som det ska vara. Lördagen är en festivaldag. Vi dansar, pratar, pysslar, gör cirkuskonster och spelar fotboll och jag är helt förundrad över hur bra allting blev. Skratt, kärlek och knytkalasmat finns i överflöd och banden som spelar är underbara. Överallt verkar folk som tidigare inte känt varandra hitta nya vänner, flera av våra älskade grannar kommer förbi och mitt i natten har plötsligt några samlats i byagården för sång.

På söndagen tar vi det lugnare. Många av gästerna åker hem igen och vi råkar hamna i städ-mode men lyckas komma på oss själva och byter ut städandet mot fika och sång och mat kring lägerelden vid fiskestugan. I samma anda fortsätter vi även på måndagen. Jag hänger upp vår hängmatta där bland björkarna vid Öreälven och min morbror och hans familj förbereder sig för att vandra ner längst älven till havet. Och där bland björkarna avslutat vi vår bröllopshelg på måndag. Jag har aldrig varit så uppfylld av tacksamhet och kärlek ❤

Innan vintern är här

Får man ha en sådan titel i slutet av augusti? Hösten har precis börjat, björkarna börjar få gula löv och säden på fälten mognar, och samtidigt är det också frostrisk och jag anar en kall höst. Innan sommaren är helt borta vill jag hinna skriva ett inlägg i alla fall. Jag tror att en anledning till att jag inte har haft inspirationen att skriva på länge är att jag har tappat bort min kamera. Under någon av skogsturerna för snart ett år sedan försvann den. Nu har jag äntligen unnat mig en ny, efter att lönerna för sommararbetet började trilla in, och redan känner jag lust att skriva några rader igen. Men det är svårt att börja efter så lång tid, det är fem månader sedan förra inlägget. I statistiken ser jag att det ändå blir några visningar här regelbundet, det är ju jättekul tycker jag!

Nu är jag, som en vän så vänligt påpekade, närmre 30 år än 20. I förrgår fyllde jag 26 och jag tror det blir ett högst intressant levnadsår. Födelsedagen firade jag ensam hemma hela dagen, på kvällen kom en av de som bor här hem med mina favoritgodisar. Att vara ensam, med katten, hunden och hönsen såklart, var inte helt tokigt. Jag fuskade mig igenom ett korsord, åt frukost med hemmagjord blåbärssylt och vinbär, frossade i egna tomater och basilika och bakade mig en vinbärskaka. Djuren fick också smaka lite smet. Med lite hundpromenader i finvädret, Sagan om Ringen, fina telefonsamtal och så favvogodisarna på kvällen blev det allt som allt en väldigt bra dag. Jag har alltid varit lite obekväm i att bli firad och få all den där uppmärksamheten. När jag fyllde 18 önskade jag mig av mina kollektivisar och min klasslärare (enda på skolan som då visste att jag fyllde år) att inte bli satt i centrum. Lite sång på morgonen och en god kaka i gemenskap dög alldeles utmärkt då och även nu.

Jag har haft riktig semester ett tag nu, varken jobb eller skola – oj en sån lyx! På måndag börjar termin 5 på läkarprogrammet vilket jag ser jättemycket fram emot. Men det är också härligt med dagar då man som allra mest bär in lite ved, matar hönsen, skördar ärtor och plockar vinbär, och dom passar jag på att njuta av för fullt nu.

Det känns som vanligt nästan överväldigande hur mycket det växer ute i landet! Att vi kan få sååå mycket mat från våran trädgård är ju helt fantastiskt! Som bevis på grönskan se nedan en jämförelsebild på kållandet, nu och från i mars. Visst är det fascinerande med dessa olika säsonger som byter av varandra!

Nu är klockan snart 16 och min älskade kommer hem från första veckan på Vindelns folkhögskola. Han har kommit in där på den ettåriga utbildningen Byggnadsvård vilket är så otroligt roligt! Det ska bli spännande att följa honom under sitt år där och få se allt han får lära sig. Timring verkar vara det största temat nu under hösten i alla fall. Men innan jag hälsar honom välkommen hem ska detta laddas upp.

Hoppas ni får en fin helg och att ni tar hand om varandra och er själva där ute ❤

 

 

Fri tid

Sist jag skrev var vi rakt på väg in i den mörkaste perioden på året. Nu är dagarna långa och ljusa, längre än nätterna och isen som ligger på grönsakslandet känns frustrerande tjock. Jag längtar så efter utedagar, efter att kratta löv, mäta jordtemperaturen, stoppa ner de första bondbönorna och kanske bygga en hönsgård. Men ännu är det några veckor kvar, en och en halv månad kanske.

Jag har en hel del fritid just nu som är så otroligt befriande. Jag har under 2019 kämpat med tankar om framtiden. När jag i slutet av höstterminen 2018 kuggade tentan, ledde det till att hela mitt ”lediga år” antingen bestod av att tänka på att göra tentan eller att faktiskt göra den. Det tar så mycket energi att ha en tenta släpande och det tar så mycket energi att kugga samma tenta flera gånger om. Mitt ”lediga år” blev alltså visserligen ledigt från studier men i allmänhet var jag ganska upptagen. Upptagen med att tänka på framtiden och oroa mig för den.

I februari i år klarade jag den äntligen – och en massa utrymme öppnade upp sig, i min kalender men framförallt i mitt huvud. Nu behöver jag inte oroa mig över vad jag ska göra, jag vet att det räcker med att bara vara. Jag är tillgänglig för vikariejobb och tar i övrigt en dag i sänder. Varje morgon gör jag min rutin med yoga och Bella-promenad, frukost och te och sedan får dagen forma sig. Ibland blir det inte så mycket som händer och jag jobbar med att acceptera att det räcker med att vara jag, utan prestationer. Det är en fin och bra tid för mig just nu, men jag längtar efter våren just nu. Det är så svårt när det är ljust och ganska varmt men fortfarande alldeles för mycket snö och is för att göra någonting ute. Man vill vara ute så mycket men kan inte riktigt än. Man måste vänta lite till.

Några som redan nu är ute och jobbar i trädgården är hönsen. Gräset har tinat runt träden och vid huskanterna och dit går dom tokhönsen och krafsar, kacklar och gal precis som höns ska.

På bilderna här ser ni tuppen Laban som kläcktes sommaren 2018. Han har blivit så otroligt fin det här året. Dom växer långsamt, Bjurholmshönsen, hälsosamt långsamt. Laban har blivit en helt fantastisk tupp, han är precis som pappa Jussi – snäll med hönorna, letar rätt på den bästa maten, stilig och lite lagom feg. Hoppas han och Jussi kommer överens under en lång tid framåt så att vi kan behålla båda! Någon höna till hade inte skadat.

Med fritid tar jag mig äntligen tid för mina vänner igen, och så fina sådana jag har! Jag bakar igen, huspysslar, håller på med hästar, engagerar mig i byaföreningen och organiserar saker jag längtat efter att organisera. Jag har också ro att gå ut till hönsen, prata lite strunt och titta på hur dom spatserar runt på tomten. Det är någonting alldeles särskilt med att titta på djur, särskilt flockdjur, när de är ute och pysslar på med sitt, och nu kan jag äntligen slappna av tillräckligt mycket för att verkligen njuta av det.

Nu är det kväll och dags att lägga mig. Jag ser fram emot en ny morgon, morgonen är ju ändå den bästa stunden på hela dagen.

Tack att du läste och vi hörs snart igen! 🙂

Snön, kaminen och lugnet

Hej alla ni!

Hur har ni det där ute? Börjar den mörka tiden på året kännas av?

Här märks det ganska tydligt nu men vi har haft tur och lite snö har redan lagt sig så att det är betydligt ljusare än vad det brukar vara vid den här tiden på året. Solstrålarna når ner till ”grytan” som Hummelholm ligger i mellan ca kl 7 och 14 men de senaste dagarna har det dock varit mer eller mindre molnigt och direkt solljus får vi bara en liten stund varje dag. Hönsen och katten är ganska skeptiska till snön som ligger man vi människor och hunden tycker nog det är ganska toppen. Fötterna börjar längta efter skidor och göra-listan har plötsligt blivit mycket kortare i och med att grönsakslandet har frusit.

Förra helgen var jag och C i Stockholm och fick träffa många fina vänner till oss men fick också en hel del tid bara för oss, utan våra ”barn” (djuren). Det var skönt också att få lite miljöombyte även om jag efter tio minuter i huvudstaden behövde hålla för öronen en liten stund för att det är så högljutt haha! Här i byn är det verkligen knäpptyst i jämförelse och man glömmer bort hur höga ljud det är i staden. Först så tänker man att ”hur kan folk leva såhär? hur kan man må bra med allt det här konstanta ljudet?” men efter bara några timmar har man ställt om och anpassat sig – visst är kroppen fantastisk ändå! Men skönt är det ändå att komma hem till lugnet igen. På vår och höst är det nog som mest ljud här men då är det fågelkvitter och svansång som stör lugnet, och det är ju inte så tokigt det heller 😉

Med vinterns lugn så kommer också en trötthet och inaktivitet. En hel dag kan lätt glida förbi utan att man gjort så mycket mer än tagit hand om djuren och lagat mat. Helst vill jag bara sitta i köket och spela gitarr, kanske öva lite på dragspelet och sticka vidare på min kofta. Hade vi levt på en annan tid hade det varit ganska naturligt att ägna sina dagar till att elda i kaminen, hantverka och sjunga visor, men i denna tid som vi lever i nu är det inte riktigt möjligt om man vill vara en del av det mer årstidsfrånkopplade samhället. Till exempel börjar det närma sig mitt tredje försök på en tenta jag måste klara innan jag kan återvända till läkarstudierna (eller ja, den är i mitten av januari). Detta innebär att det är nu jag ska börja varva upp istället för ner. Det är nu jag ska börja komma tillbaka till plugget och vips kommer ett par veckor ha gått och tentapluggandet är en nödvändighet. Tänk om vi kunde ha tentor i slutet av april och i slutet av november istället. Då skulle jag ha tid för de mest hektiska odlingsmånaderna också (hos oss är det framförallt maj och september) och dessutom kunna vila under de mörkaste månaderna (november och december) utan att behöva negligera studier. Detta eviga ämne – hur hittar man balans mellan studier, jobb, ett lugnare och mer jordnära liv och självhushållning…? Det temat kommer nog fortsätta återkomma här för det är nog en av de svåraste balanserna för oss att hitta.

I och med vinterlugnet kommer också en hel del eldning. Vi fick fantastisk hjälp av en av våra snälla grannar (evigt tacksamma för det!) att installera en kamin i vardagsrummet och nu försöker vi så gott vi kan att värma huset med ved. Så varmt som det blir nu i vårat hem har det nog aldrig varit innan! Inget går upp emot den där riktigt genomträngande värmen från en bra kamin. På mornarna är det nu ca 12 grader på nedervåningen och lite varmare uppe (värmen stiger till övervåningen under natten) och detta värms efter några timmar upp till 20 grader nere och drygt 15 uppe (tar ett tag innan värmen når upp). Man vänjer sig ganska fort vid kylan inomhus. Det är 16.5 grader nu i köket där jag sitter och jag skulle lätt kunna inbilla mig att det redan är 20 grader. Men så sitter jag med långkalsonger, tjockstrumpor och två varma tröjor också! I januari då det är som kallast blir är det ibland bara runt 5 grader i köket där vi inte har någon annan värmekälla än vedspisen. Men då sätter vi faktiskt in ett extra element. Någon måtta får det ändå vara.

Jag är delvis uppvuxen med dessa pendlande inomhusgraderna då min pappa alltid har bott i ett väldigt vackert och gammalt hus med munblåsta fönster och högt (!) i tak. Han har också nästan bara värmt upp huset med kaminens värme vilket gör att det på natten, då man inte eldar, blir riktigt, riktigt kallt. På vintrarna när jag och min bror var hos pappa brukade vi få sova i en soffa som var framdragen till kaminen. Skavfötters och med tusen filtar. Där låg vi på morgonen ända tills pappa hade eldat i några timmar. Tro det eller ej men jag har det hellre så än jämnvarmt inomhus året om.

Ganska passande har jag fått en förkylning nu i vinterkylan och -lugnet så nu tar jag verkligen tillvara på den här tiden. De senaste veckorna har jag också äntligen släppt stressen kring studierna. Tänk vad det kan ta tid att göra det… Pressen utifrån har jag jobbat med så pass mycket med nu att jag känner mig betydligt friare i mina framtidsplaner, och betydligt mer i nuet. Den här känslan önskar jag verkligen att fler förstod att den fanns – kontakten med kroppen, med naturen och med de runtomkring. Mer ”varande” och mindre ”görande”. Det är vad den här tiden egentligen handlar om tror jag och jag är så väldigt tacksam att jag har ett hem och har valt prioriteringar som gör det möjligt.

Kramar till er där ute ❤ och ursäkta för ett lite osammanhängande blogginlägg. Jag skyller på förkylningen och allt te. Och stort tack att ni är här och läser! Det gör mig verkligen jätteglad!