Det är lördag den 14 januari 2023. Jag vaknar någon gång runt 03 och ligger vaken någon minut, känner en sammandragning – eller är det en värk? Jag har inte haft så många sammandragningar under graviditeten och att då få dem nattetid känns som ett tecken. Men jag är trött och somnar snart om. Vaknar igen. Samma sak. Värk? Somnar om. Jag timar en gång, 5 minuter emellan. Vid 05 väcker jag Christofer. Vi har sagt att jag måste det om jag tror att jag har värkar. Vi har bestämt att vi åker in till lägenheten direkt för att jag annars bara kommer att tona ner det hela och sen blir vi kvar ute i vårt torp för länge. ”Jag vet inte men kanske har jag värkar”. Christofer kliver upp, går de två kilometrarna upp till byn och hämtar bilen. Ger mat och vatten till får och höns ute i kylan. Det är en kall och snöig januaridag som möter oss. Allt är fortfarande mörkt och släckt när vi sätter oss i bilen och börjar köra de 9 milen in till Östersund.
08:03 ”Hej Pylvis! Är du vaken? Har äntligen en del värkar så jag och Christofer åker in till stan”
”Har haft värkar med 5-8 minuters mellanrum sedan ca kl 05. Känns som hyfsat stark mensvärk. Håll tummarna att dom fortsätter.”
12:17 Sms till mamma ”Jag har fortfarande värkar med 10-20 minuters intervall med de blir inte kraftigare än så länge. Jag lägger mig och vilar nu en stund. Känner inte behov av mer stöd när det är så lättsamt men kan höra av mig när jag bilat klart om du vill komma och hälsa på en stund.
Runt kl 14 är mina tre stöttepelare i lägenheten med mig – Christofer, mamma och Ylva. Jag badar och går sedan en promenad med mamma i de sista strålarna sol för dagen. Värkar kommer tätare igen och jag kan inte gå medan jag tar emot dem, men inte så starka att det stör eller att jag behöver stöd. Jag vill spela Yatzy och min vilja är lag så jag, mamma och Ylva slår oss ner i vardagsrummet medan Christofer vilar. Mamma får yatzy. Jag får yatzy. Mamma får yatzy igen. Hon vill att jag ska få vinna men jag har någonting annat som börjar uppta mina tankar. Värkarna kommer i slutet av spelet så starkt och tätt att vi inte hinner ett varv förrän nästa kommer, och jag måste stanna upp helt, blunda och ta lugna andetag för att hantera värken.
Jag badar igen. I köket beställs det indisk mat och börjar pratas om att vi kanske ska åka in till sjukhuset snart. Värkarna kommer med 4-8 minuters mellanrum och jag börjar behöva stöd och tystnad när jag ska hantera dem. Men inuti känner jag starkt att hon inte är på väg, lilla bebisen. Det kommer ta ett tag till. Jag vill vara kvar hemma.
Det blir kväll och värkarna blir tätare och tätare. Till slut är det bara någon minut emellan. Det blir för mycket. Jag vill till sjukhuset, få en sovdos, men jag vet inte hur jag ska kunna ta mig dit. Minsta lilla stressande tanke stör min bubbla och gör värkarna så mycket tuffare att hantera. Till slut, små små steg i taget, tar jag mig till bilen och vi åker ner till sjukhuset. Varje liten stöt i bilen är fruktansvärd. Men till slut är vi framme. Värkarna fortsätter tätt, tätt. Jag vill inte göra någon vaginal undersökning eller CTG men det blir tydligt att jag ”måste” så jag ställer upp trots att det gör värkarna ännu värre och jag vet att barnet mår bra och att jag inte är särskilt öppen. 2 cm. Barnmorskorna kategoriserar direkt som i latensfas men vi får stanna. Jag får en sovdos (smärtlindring och något som ska stoppa värkarna) som efter någon timme leder till 15 minuters pauser. Det är som en dröm. Christofer slocknar i sängen och jag sover en kvart ibland och vankar annars runt i det tysta och nedsläckta BB. Jag vaggar mitt barn där i magen, lyssnar på musik och njuter av att bära henne. Med en sjal har jag knutit fast en värmeflaska mot ryggen – den är den bästa smärtlindringen hittills (förutom stödet när jag får ha alla mina tre stöttepelare med mig vilket jag inte får på sjukhuset). Jag är som i en dröm, ett mellanrike där hon är kvar i mig men snart utanför. Jag vet att det kommer ta ett tag innan hon kommer, min lilla dotter. Natten går över till dag och den andra av fem förlossningsdagar börjar. På morgonen åker vi snabbt hem igen, jag vill tillbaka till mitt fantastiska stöd, tillbaka till trygghet och närvaro.
hummelbumlan 