Så kommer den, Lovas födelsedag, onsdag 18e januari 2023.
På natten någon gång vid 03, fyra dygn efter den första värken, känner jag en tyngd neråt. Den är stark. Jag känner i värken en impuls av att släppa ner bäckenbotten, gå på toa, någonting… Jag berättar det för barnmorskan, att tyngdkänslan finns och att den är svårhanterlig. Jag vet inte om det är på grund av mina ”få centimetrar” eller om det är något annat men barnmorskan gör mig inte medveten om att det är krystvärkar jag känner, och det förstår inte jag heller.
Timmarna går och tyngden neråt fortsätter. Jag försöker att inte följa med även fast det enda jag vill är att släppa ner bäckenbotten och trycka på. Ibland går jag in på toa och gör det i alla fall och det är en oerhört skön känsla. Befriande. Barnmorskan kollar öppningsgraden igen. Över 4 centimeter och då plötsligt räknas jag som i aktiv fas. Då plötsligt får jag komma till ett förlossningsrum. Hon pratar om nästa steg – lustgas, och stegen efter de som tillslut avslutas med epidural. Som om graden smärtlindring är det som mäter förlossningens progress. Jag tänker på att hon lyftes fram som någon som stöttade den fysiologiska förlossningen på Kvinnoklinikens Instagram men jag är för upptagen med värkarna för att säga något.
På förlossningsrummet finns betydligt mer plats och en betydligt bättre närvaro av barnmorska och undersköterska. Tyngden neråt börjar bli outhärdlig att stå emot och fast jag skrivit i mitt förlossningsbrev att jag vill ha en fysiologisk förlossning så verkar barnmorskorna helt låsta vid att jag inte borde krysta (är det på grund av de där centimetrarna?). De tror att jag inte kommer orka och ser inte att alla interventionerna bryter ner mig fullständigt. Jag får lustgas (hjälper lite mot värken men inget mot krystkänslan) och sterila kvaddlar ( f r u k t a n s v ä r t ). Samtidigt tycker de att bebisens hjärtljud börjar sjunka. Jag vill att de lyssnar med tratt eller ultraljud men de får inte till det. De sätter CTG, och oroas. Dom vill sätta skalpelektrod, en av mina absolut nej, en av de sakerna jag absolut inte vill, men vem är jag att säga emot om de är oroliga för bebisens mående? Så de tar hål på hinnorna och sätter elektroden, efter flera försök. Det känns så svårt för mig, jag vill verkligen inte det. Mitt barns första möte med omvärlden är en nål i skalpen. Jag gråter.
Och så till slut epidural (trots att jag tydligt sagt nej till det i förlossningsbrevet). Allt för att förhindra att jag vill krysta. Varför de inte ser hur det här påverkar mig, varför de inte tänker att det vore bättre för bebisen att komma ut snabbt, varför de inte tänker på att bebisen kanske stressas för att den ligger så trångt till/jättelångt nere men inte släpps ut kommer jag aldrig förstå.
Direkt efter att epiduralen är satt kollar barnmorskan öppningsgraden igen, 10 cm. Och så plötsligt ändras allt igen. De slappnar av och backar. Jag får följa min kropp, ”gör som du känner” är plötsligt ledorden. Och jag känner för att krysta. Jag krystar och känner mig kraftfull. Jag känner mig stark, som en urkvinna, i kontroll och fri. Christofer finns med mig. Mamma någonstans med, men det är Christofer jag har nära i mitt minne. Jag krystar och njuter.
Men sen blir de oroliga igen. Bebisens hjärtfrekvens sjunker i varje värk, de vill ta ett blodprov (de har gjort det en gång tidigare, redo för urakut snitt men provet såg bra ut så alla 10 pers gick ut igen). En massa folk. Lampor tänds. Gynläge (enda läget jag uttryckt att jag inte vill). Christofer och mamma försvinner utanför mitt synfält även fast de står alldeles nära mig. Blodprovet ser inte bra ut. Bebisen verkar ha syrebrist. Det är bajs i fostervattnet. Bebisen är stressad. Den måste ut. Tre värkar har jag på mig berättar läkaren, och de hjälper till med sugklocka. Jag ska bara krysta medans jag känner värken säger dom, men jag förstår att det är viktigt att barnet kommer ut och krystar extra länge.
Ett. I pausen är det värre än i krystandet. Är det kanske Ring of Fire? Jag vill ta ner benen från stöden men kan inte.
Två. De är imponerade, är jag verkligen förstföderska?
Tre. En liten bebiskropp glider ut. Hon lyfts upp och hålls ovanför min mage. Vi gnuggar henne – barnläkaren och jag.
Läkaren vill klippa navelsträngen. Jag protesterar. Mitt barn behöver sitt blod. Jag är rädd att det ska skada henne. Navelsträngen klipps ändå. Läkaren vill ta ut bebisen ur rummet. Nu får jag nog. Jag känner mitt lilla barns fingrar krama min hand. Jag vet att hon mår bra, jag känner det så otroligt starkt. Jag säger ifrån, visar på handen som rör sig. ”Hon mår bra!”. Till slut ger läkaren sig. Bebisen rör på sig, får komma till min famn. Nu är hon min och bara min.
Jag kastar ut alla ur rummet. ”Släck lampan”. ”Ni behöver inte städa, bara gå ut”. ”Vänd bort skärmen”. ”Alla som inte behövs kan gå”. Barnmorskan Julia stannar. Hon ser över sår och blödning och det känns som det mest naturliga. Hon hjälper till att sjasa ut alla andra. Christofer och mamma är i min värld igen. Och framförallt det där lilla, lilla barnet. Hon kollar på mig med klara, vakna ögon och jag blir alldeles chockerad. Jag hade förväntat mig ett litet skrynkligt barn med dimmig blick som inte kan fokusera, men istället ligger här en hel människa som möter min blick, säger till när något inte passar henne och nyfiket söker bröstet. ”Här är någon som har varit här förut” säger barnmorskan, och precis så känns det. Jag har alltid längtat efter mitt barn, inte ETT barn, utan MITT. Som om jag hade ett någonstans som jag inte fått se på länge. Och nu ligger hon där i min famn. Det är så att jag knappt vill lämna ifrån mig henne ens till Christofer. När hon sedan ligger i hans famn är det det finaste jag har sett. ”Jag tycker hon ser ut som en Lova”, säger han.
hummelbumlan 